Åt oss i graven frid

Jag fick erfara den levande finska* tvåspråkigheten i somras då jag sommarjobbade i Österbotten. Kontrasten mellan den levande tvåspråkigheten och den obestridliga enspråkigheten är skarp: i s.k. “juntti-Österbotten” i Lappo, som jag fick besöka i höst, talade ingen svenska.

*) Enligt lingvisterna använder man ordet “finländsk” när det inte framgår från kontexten om “finsk” pekar på Finland eller det finska språket. Jag anser dock att detta är mycket artificiellt och inte speglar någon äkta betydelseproblematik.

Finish on top, Swedish on bottom | Dan Zelazo

Det kan vara svårt för finlandssvensken vars perspektiv ligger i svensk Österbotten att se hur betydligt avstånd finns mellan den teoretiska och juridiska tvåspråkigheten och praktiken i den överväldigande största delen av vårt land. Likadant kan det vara omöjligt för finnen att se hur praktiska betydelser språkfrågorna har i vissa delar av landet: det handlar om hur man får utbildning, hälsovård och levebröd.

Men ibland erkänner finlandssvensken att teorin inte bemöter verkligheten. Det var finlandssvenska politikern Anna-Maja Henriksson som ifrågasatte planet att sammanslå Mellersta Österbotten till Uleåborgs TE-central. Henriksson konstaterade att om planet förverkligas, “den svenskspråkiga befolkningens möjligheter att i praktiken få service på sitt modersmål äventyras”. Men hur, sjutton också, kan samma personen också kräva* att alla studenterna även vid Uleåborgs universitet måste studera obligatorisk tjänstemannasvenska? Tjänstemännen i Uleåborg, som hade ivrigt börjat öva svenska, var besvikna – jag undrar inte varför – när Henrikssons och andra politikers oro ledde till ett annat plan för Mellersta Österbotten.

*) Jag antar att hon kräver det, ty hon tillhör svenska folkpartiet.

Jag kan kommunicera på svenska vid behov i mitt framtida arbete – de flesta av mina kurskamrater kan inte, tror jag. Att släppa obligatoriska tjänstemannasvenskan vore ett naturligt steg.

Som nationalist värderar jag finlandssvenska kulturen och svenskundervisningen i skolorna. De flesta nationalisterna, t.ex. på Homma-forum, tycks tänka tvärtom: de anser svenskan vara främmande. Man har väldigt orealistiska spekulationer: vi skulle plötsligt ha enorma resurser och möjligheter till att arrangera mera undervisning i alla viktiga ämnena samt alla möjliga stora språk, om bara svenskan blev frivillig.

Det som stör mig är att de samma människorna som motstår tvångssvenskan tycks inte se något problem alls med obligatorisk* engelskundervisning. Engelska är ändå ett helt främmande språk – till skillnad från svenska – som hotar små språkens – inklusive finska – vitalitet.

*) Det är redan obligatoriskt de facto, men det kunde bli det de jure också.

Jag anser att det skulle vara smartare att utvidga definitionen av det obligatoriska “andra inhemska språket” i stället för att bara ersätta detta skolämne med vad som helst. Vad om man kunde välja samiska eller teckenspråk i stället för svenska? Så här skulle vi stöda våra nationella språks vitalitet och det finska kulturarvet.

Finlandssvenskarna blir alltmer medvetna om hur opraktiska vissa tvåspråkighetens krav är i Finlands enspråkigt finska delar. Så småningom måste till och med politikerna erkänna faktumen och hantera språkfrågan på ett nytt, konstruktivt sätt. Förflutna generationerna av finlandssvenskar vilar kanske i frid tack vare finlandssvenska befolkningens historiskt starka hållning, men 2000-talets generationer måste tänka på framtiden.


2 responses to “Åt oss i graven frid

Vastaa

Täytä tietosi alle tai klikkaa kuvaketta kirjautuaksesi sisään:

WordPress.com-logo

Olet kommentoimassa WordPress.com -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Twitter-kuva

Olet kommentoimassa Twitter -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Facebook-kuva

Olet kommentoimassa Facebook -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Google+ photo

Olet kommentoimassa Google+ -tilin nimissä. Log Out / Muuta )

Muodostetaan yhteyttä palveluun %s

%d bloggers like this: